KORT OM SIDAN

Den här sidan är till för dem som är intresserade av att läsa om hur det kan vara att ha ett litet barn med Cystisk Fibros (CF). Vår lille son Simon var två månader gammal när han fick diagnosen, men ända sedan han föddes har jag (Simons mamma) fört dagbok över hur jag har upplevt vår situation och vårt liv tillsammans. Ibland skriver jag mycket om CF, men oftast är det ganska alldagliga blogginlägg. Vid sidan av Simons behandling lever vi ju ett helt vanligt liv.

Läs mer om Simon

 

BLOGGARKIV

  • september 2017 (1)
  • juni 2016 (2)
  • april 2016 (2)
  • mars 2016 (1)
  • januari 2016 (1)
  • december 2015 (1)
  • november 2015 (1)
  • september 2015 (2)
  • augusti 2015 (1)
  • juli 2015 (1)
  • juni 2015 (2)
  • maj 2015 (1)
  • april 2015 (1)
  • februari 2015 (1)
  • januari 2015 (1)
  • december 2014 (2)
  • november 2014 (2)
  • oktober 2014 (2)
  • augusti 2014 (2)
  • juli 2014 (2)
  • juni 2014 (2)
  • april 2014 (1)
  • januari 2014 (2)
  • november 2013 (1)
  • oktober 2013 (1)
  • september 2013 (1)
  • juni 2013 (2)
  • maj 2013 (3)
  • april 2013 (2)
  • mars 2013 (1)
  • februari 2013 (1)
  • januari 2013 (3)
  • december 2012 (2)
  • november 2012 (3)
  • oktober 2012 (1)
  • september 2012 (1)
  • augusti 2012 (1)
  • juli 2012 (2)
  • juni 2012 (1)
  • april 2012 (1)
  • februari 2012 (3)
  • december 2011 (2)
  • november 2011 (3)
  • september 2011 (1)
  • juli 2011 (3)
  • juni 2011 (1)
  • maj 2011 (2)
  • mars 2011 (2)
  • februari 2011 (1)
  • januari 2011 (1)
  • december 2010 (1)
  • november 2010 (1)
  • oktober 2010 (4)
  • augusti 2010 (1)
  • juli 2010 (2)
  • juni 2010 (2)
  • april 2010 (2)
  • februari 2010 (1)
  • januari 2010 (1)
  • december 2009 (1)
  • november 2009 (2)
  • oktober 2009 (2)
  • september 2009 (1)
  • augusti 2009 (1)
  • juli 2009 (3)
  • maj 2009 (2)
  • april 2009 (3)
  • mars 2009 (3)
  • februari 2009 (1)
  • januari 2009 (1)
  • december 2008 (1)
  • november 2008 (2)
  • oktober 2008 (4)
  • september 2008 (2)
  • augusti 2008 (3)
  • Dagis

    6 oktober, 2010

    Hade egentligen tänkt skriva om fler saker här men kom på att jag skriver resten i ett senare inlägg, så den här texten handlar bara om dagis…

    Simon har nämligen börjat på dagis för några veckor sedan. 15 timmar i veckan har man ju rätt till när man är hemma med både en bebis och ett större barn. De flesta föräldrar jag vet väljer att fördela timmarna på tre dagar och då ha sitt barn på förskolan fem timmar i sträck, typ mellan nio och två. Gör man det så får man ju lite sovmorgon och kan dessutom ha sitt barn på dagis över lunchen. Vi hade nog också valt att fördela tiden så om det inte vore för Simons sjukdoms skull. Som det är nu så känner vi dock att vi vill minimera antalet förkylningar och infektioner som sliter på Simons lungor i första hand, men vi vill ändå att han ska få gå på dagis så att han inte går miste om det sociala. Därför bestämde vi oss för att Simon bara skulle få vara med utomhus på dagis. (Ute är ju inte smittorisken lika stor som inne). Turligt nog råkar det vara så att förskolan som ligger närmast oss kör med utomhuspedagogik och är ute varje dag mellan 8.00 och 11.00. Och Simon är ju ett såkallat BIBASS-barn (Barn I Behov Av Särskilt Stöd) så han fick förtur till detta dagis. Bra!

    Inskolningen funkade riktigt fint. Den första veckan var jag och Viktor med på förskolan nästan hela tiden. Ett par korta promenader mot slutet av veckan blev det bara, och då märkte Simon knappt att vi gick iväg. Det var ju så skoj med alla nya leksaker och barn och nya intryck! Andra veckan däremot hade nyhetens behag gått över och då blev det en hel del protester. Det skär allt lite i hjärtat att bara gå sin väg när ens barn gråter och skriker efter en, men det är ju tydligen så man ska göra. En snabb kram och puss, säga hejdå, vinka och sedan gå, oavsett hur lesset barnet är. Och det fungerade faktiskt! Efter några jobbiga dagar blev det gradvis bättre och nu när jag går iväg har Simon knappt tid att säga hejdå ens. Men han blir alltid lika glad när vi kommer och hämtar honom, det känns bra.

    Än så länge tycker jag det har fungerat bra, det här med att vara med enbart utomhus. Simon har hållit sig frisk trots att det har varit flera snoriga barn på dagis hela tiden sedan han började. Sen har ju i och för sig vädret hållit sig granska fint än så länge, plus att Simon har sina extra vaccinationer och antibiotikan mot vissa förkylningar, men ändå. Vi går ju hem före lunch också så Simon slipper ifrån den förhöjda smittorisken som brukar kunna uppstå när många små barn äter tillsammans. Jag tror faktiskt att Simon inte utsätts för så mycket mer bakterier än vad han skulle gjort om han inte hade gått på dagis. Skönt!

    Ja, så tanken är alltså att Simon ska vara på förskolan tre timmar om dan fram tills nästa sommar. Till hösten sen får han börja som vanligt på dagis och vara med inne som alla andra. Vi har redan haft ett extramöte med förskolepersonalen, rektorn och en specialpedagog och diskuterat hur vi kan lösa det här med Simons sjukdom på bästa sätt. Skönt att vi har ett bra tag på oss att fundera! Just nu slipper personalen ifrån både medicinering och sjukgympa och kan istället fokusera på att bygga upp en god relation till Simon. Simon själv gillar sina fröknar riktigt mycket och verkar även trivas med att vara ute. Ja, han är förstås nyfiken på inomhusmiljön också. I början när det var varmare ute och de hade ytterdörrarna öppna så brukade han ofta försöka smita in. Nu har de inte det problemet längre. Ibland lurar han tydligen i personalen att de måste byta blöja på honom bara för att han ska få komma in en stund, men oftast är han nöjd med att vara utomhus. Åka rutschkana, gräva i sandlådan och att sitta i knäet på en fröken och läsa böcker är tydligen roligast just nu. Än så länge leker Simon nästan inte alls med de andra barnen, men det kommer väl. Han är ju van vid att leka själv mycket hemma så det är ju inget konstigt om det tar sin tid att upptäcka att man faktisk kan ha kul tillsammans med andra också.

    Kommentera